Ett "litet" ordbajseri

När jag var liten sa dom till mig att var människa är speciell.
Jag lyssnade storögt, knycklade ihop orden och tryckte in dem i säkert förvar bakom hjärtat nånstans.
För Varför skulle jag inte?
Sedan dess har dom suttit där och skavt, kliat, roat, ropat, hejjat och alltid gjort mig påmind om att

det måste finnas fler sidor av livet som jag bara inte upptäckt än.

En nyfikenhet som alltid tagit mig vidare,
men också som skapat En känsla av att jag är värdelös om jag stannar upp.


Trapped. Stuck. Nothing. = WORTHLESS & NOT SPECIAL.
Not like they said I could be.

Could be.
Där är haken och haken sitter jävligt dåligt tillskruvad i väggen.
Varje människa är speciell.
Oavsett vad man gör.
Har jag förstått, teoretiskt.

Men det suger totalt, att jag faktiskt vet att jag aldrig kommer känna mig tillräcklig om jag inte får tillföra nått speciellt till världen.
Historien minns bara extremiteter. Och när jag var liten ville jag:

1. Stå i guiness rekordbok
2. Bli stadsminister
3. Fotbollsproffs/basketproffs
4. För ett tag också tennisproffs
5. Cirkusartist
6. Vara sådär bäst och allmänbildad i Jeopardy
7. Vara med i Robinson och vinna (vill jag fortfarande såklart)
8. En cool och självklart känd författare
9. Sångerska
10. Politiker
11. Psykolog
12. Volontär for life (make a difference liksom)

Extremt nog?

Listan är lång och varierad. Sen blev ju målet Dansare efter att fotbollsproffs typ vart klart.
I juli blir jag Dansare men såklart med ett Diskbråck som troligtvis hindrar mig från att dansa överhuvudtaget.

Och jag är RÄDD SOM FAN för att bli


Absolut (satansjävlar) INGENTING.


Jag skiter i att jag lagt ut 300 000 på Noll säkerhet.
Jag skiter i ett diskbråck. Egentligen. Eller egentligen inte. Men ja det skulle ta evigheter att förklara.

Men ibland önskar jag bara att jag som yngre, precis som alla andra velat:

1. Bli frisör
2. Florist
3. Kock
4. Lärare
5. Barnmorska

Eller nått annat tråkigt som man kunde tänka sig vilja bli.

Istället väljer jag att hoppa mellan olika drömmar, samtidigt som Muren blivit placerad rätt framför mig.
Orkar inte mer.

Ändå är jag stolt att jag gjort detta, och fullföljt dessa tre år. För Vad dans ger mig kräver en bok i sig.
Slutligen ska jag få stå där med mitt diplom. Något jag trodde att jag aldrig skulle klara av.
En smärre stolthet beblandat med (som vanligt) den största skepsisen. När ska kritiken ta slut?
Samtidigt kan jag inte tänka mig nått bättre liv för mig, än det jag gjort hittils. (så varför fundera jag vet?)
Probemet: jag vill för (?!) mycket. Kör en bensax på mig själv, med alla krav jag satt upp.
Fördelen: Jag vill för (?!) mycket. Hittils har jag lyckats med det mesta jag tänkt. Även om det varit sjukt många hinder på vägen.


Men ändå. 
The fear.
Det här var det här.

But Then fucking what?














Kategori:
1 Jossan:

skriven

andas, bara andas. allting löser sig! <3

2 Rebecca

skriven

Vi är så sjukt lika, Linn. Nästan skträmmande. Vi tänker ALLTID likadant.